myownstoriess.blogg.se

Every heartbeat - kapitel 12

Publicerad 2012-10-31 17:57:21 i Every heartbeat,

Liam pov
 
"Jag sa ju åt dig att hålla dig borta från Aime. Hennes säkerhet går före er vänskap! Vi lovade Aimes föräldrar att hålla ett öga på henne om det skulle hände de något. Och det gjorde det! Vet du vad det betyder? De vill åt henne Liam! Och det är vår uppgift att skydda Aime. Scott har berättat att ni har blivit väldigt goda vänner?"
 
Ännu ett familjemöte jag inte orkade bry mig om.
" Du behöver inte skicka Scott för att spionera på mig. Och jag vet vad jag gör! Oroa dig inte." Jag gick fram och rufsade pappa i håret innan jag vände mig om och gick mot mitt rum. Vi bodde i ett enkelt envåningshus, så det var inga trappor att gå upp för. Innan när mamma levde så var hon brandman. Men hon råkade ut för en olycka när hon skulle rädda ett par som satt fast i en brinnande lägenhet. Mamma och två till tog risken och gick in. Men hon fastnade när en bokhylla föll över henne. De andra lyckades rädda paret och även mamma, men hon blev förlamad från midjan och neråt. Så vi skaffade detta huset och pappa har inga planer på att flytta, det påminner så mycket om henne. Det var precis så mamma ville ha det!
"Och föresten, Aime kommer på middag ikväll." Jag log ett hånflin innan jag gick in på mitt rum och smällde igen dörren. Haha ni skulle se pappas min! Jag hade aldrig trotsat honom innan, men Aime betyder tillräckligt mycket för mig att jag inte kan låta henne gå.
 
Jag tog mobilen och slog Aimes nummer. Det gick ungefär tre signaler innan jag hörde hennes röst.
"Hej Aime, det är Liam! Jag undrar om du vill komma hit och äta middag ikväll? Det är inte mer än rättvist, då vi har varit hemma hos dig hela tiden."
Aime bad mig vänta och så försvann hon. Först trodde jag att hon skulle klicka bort mig, men då hörde jag henne flåsa i luren.
"Absolut jag kommer!" Hon försökte fnittra mellan de andfåda andetagen.
"Kom hit vid klockan 8." sa jag innan jag lade mobilen på natduksbordet. Yes! 
 
Jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Två timmar hinner jag sova! 
Men precis när jag hade ställt alarmet dök Scott upp i rummet. Vad vill han nu då?
"Pappa ville att jag skulle hälsa ett par saker." Jag himlade med ögonen, kunde han inte komma själv istället för att skicka Scott.
"Han orkar inte bråka med dig igen bara. Hur som helst till saken! Vi kommer inte vara trevliga mot Aime ikväll. Pappa och jag anser att skydda henne är att befinna sig så långt bort från oss som möjligt. Vi kan inte hjälpa att du har blivit förälskad i den ända som du inte kan få." 
Jag är inte kär i Aime! Vi är vänner bara.
"Så vi kommer försöka att få Aime tycka illa om oss, så kanske hon låter oss vara ifred. För hennes egen säkerhet! Det är ju ditt egena fel att det blivit såhär. Du kunde ju inte ens hålla dig borta från Aime när hon var liten."
Nu blev jag riktigt irriterad på Scott, lämna mig ifred! Få mig inte att tappa humöret.
Men Scott verkade förstå det, gick ut ur rummet så fort jag minsta lilla skakade.
 
Jag lade mig raklång i sängen, och stirrade upp i taket. Vad hade jag satt Aime i?
 
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 11

Publicerad 2012-10-28 20:41:45 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Liam och jag umgicks väldigt mycket efter den dagen. Vi fiskade mycket, men jag fick nästan aldrig napp. 
När vi tränade förtod jag att det inte var jag som var snabb, utan det var Liam som saktade ner så jag kunde komma upp jämnsides med honom. Han följde ofta med mig till ridskolan och hjälpte till att sköta om Blackie. Men rida ville han inte! Liam tyckte Blackie var hög som ett berg.
Han fick träffa Annie och min farmor och farfar, de verkade väldigt glada att jag hade träffat ännu en "vän". 
Jag fick aldrig följa med hem till Liam, det var alltid hemma hos mig som vi pluggade. Men det var jag nästan glad för, jag hade ingen lust att möta Scott igen.
 
Första gången jag grät framför honom var när vi satt uppe vid klipporna, med fötterna dinglande nerför stupet. 
Det var underbart att titta ut över havet! Det blåste alltid häruppe, denna gången ganska kraftiga vindar så jag var tvungen att blinka hela tiden.
"Aime, kan jag få fråga dig en grej? Du behöver inte svara men jag skulle gärna vilja veta." Liam verkade beskymrad. Jag tittade förvånat på honom. Han hade nog tänkt ut detta länge, för vi hade suttit tysta där uppe i säkert en halv timme.
"Fråga på bara."
"Hur kom det sig att du flyttade hit till Seattle?" 
Jag ville först inte berätta, men jag litade på Liam. Han skulle nog inte missuppfatta och döma mig.
"Det är en lång historia!"
Han tog min hand och tittade in i mina ögon.
"Jag har all tid i världen." 
Jag tittade tillbaka och log.
"Jag tyckte att mamma och pappa aldrig var ute tillsammans, de hittade aldrig på något utan oss. Tillslut lyckades jag övertala dem att jag var tillräckligt gammal för att kunna var själv hemma med Annie. Så den kvällen åkte de till en resturang ca 2mil från där vi bodde. Jag minns inte var den hette.
Men de kom aldrig hem på kvällen, jag sov ingenting den natten utan bara förklarade för Annie att inget hade hänt. På morgonen dagen efter ringde poliserna på dörren och sa att mamma och pappa hade varit med om en olycka. Ingen av dem hade varit fulla, men på vägen hem mötte de en bil som körde in i deras bils sida. 
Pappa tappade kontrollen över ratten, och bilden börjde sladda. Den körde nerför en backe och rakt in i ett träd. Polisen sa att båda dog direkt." 
Jag kunde inte hålla tårarna borta, detta var för mycket! Jag grät och grät. Stackars Liam visste inte vad han skulle göra. Men han kramade om mig och höll mig där tills jag hade slutat gråta.
Då fortsatte jag!
"Jag och Annie hamnade till en början på ett barnhem, där ingen av oss trivdes. Jag hamnade mycket i trubbel och Annie stannade alltid inne på rummet, gick aldrig ut. Satt där på sängen, med en nalle i sitt knä med ett foto på hela familjen i sin hand. Jag ville trösta henne! Säga att de skulle komma tillbaka, att allt skulle bli som vanligt igen. 
Några månader efter olyckan kom socialen och berättade att vår farmor och farfar hade fått vårnaden om oss. Så hamnade vi i Seattle."
Liam var stum, det syntes. Han kände medlidande, kanske ångrade sig att han hade frågat? Men jag tyckte att det var så skönt att äntligen har berättat det för någon.
 
Jag lutade mitt huvud mot Liam axel, han var en äkta vän..
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 10

Publicerad 2012-10-23 18:13:13 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Hur räddade mig, han var där! Det vet jag. Jag kände igen hans ögon.
 
" Liam, hur kunde du vara i skogen exakt samtidigt när vargarna attackerade mig? " Jag visste att han döljde något, och ville att han skulle säga det.
Men Liam tittade bara ner i marken. "Jag vet inte vad du pratar om." Varför ljög han hela tiden. Jag såg på han att det inte var sant. 
"Liam! Snälla berätta, varför är det så sjukt svårt att berätta sanningen? Jag vill lära känna dig, bli din vän. Men det kan inte bli så om du ska ljuga för mig."
Men jag skulle snart få ångra att jag sa så. 
Liam drog snabbt upp huvudet. "Hur jävla jobbig får du vara? Vill du verkligen veta? Ja jag var där! Jag såg dig rida förbi och du grät. Jag blev orolig och följde efter, sen såg jag vargarna gå emot dig och jag försökte jaga iväg dem. Då ramlade du och slog i huvudet. Fan, är du nöjd? Det var så viktigt, kan du lämna mig ifred nu? " Han svettades och andades tungt. 
Det var lika bra att låta honom vara, så jag vände mig om och började gå mot parkeringen. Jag försökte i alla fall, försökte nå fram till honom. Men Liam är precis som sin bror! Helt omöjlig med otrevligt humör.
" Aime vänta!" Liam hade sprungit fram till mig och vred om mig så jag såg på honom. 
"Förlåt. Det ska inte hända igen. Jag menade inte det jag sa, jag vill jättegärna bli din vän." Han log och hans smilgropar syntes tydligt. Då kunde jag inte låta bli att också le.
"Vill du hitta på något? Kanske ta en fika?" Fika? Seriöst Aime! Var de det bästa du kom på?
Men Liam nickade glatt.
 
Vi gick till ett fik Liam kände igen, många kände honom där. Han hejade på några killar där så fick gick gick fram till dem. Då såg jag Scott, han satt mellan två av killarna. När Liam började prata så ryckte jag till.
"Marvin, Larry, Rick detta är Aime. Scott känner du redan." Jag nickade, hälsade på alla killarna men när jag kom till Scott gav jag bara han en arg blick. Idiot! 
Vi satte oss ner bredvid dem, jag beställde en kaffe och Liam en öl. När vi hade pratat med de andra en stund, sträckte Scott sig över bordet och viskade något i Liams öra. Jag hörde inte exakt vad han sa.
"Du vet vad pappa har sagt...skydda henne..utsätta henne för?" Liam drog sig sakta tillbaka och tänkte efter. Jag önsakde att jag kunde höra precis vad Scott sa. Men Liam bet ihop och viskade tillbaka i Scotts öra.
"Jag vet vad jag gör!" Sedan vände han sig mot mig igen och log.
 
Hans vackra leende, det skulle jag aldrig glömma!
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 9

Publicerad 2012-10-13 17:11:27 i Every heartbeat,

Liam pov
 
Aime misstänkte något, det såg jag.
Hon satt vid ett träd längst ner vid parkeringen och låtsades läsa Hamlet. Då och då såg jag att hon tittade upp och stirrade på mig. Jag ville gå fram till henne och säga att det hon misstänker är sant.
Men både farsan och Scott har tvingat mig att inte göra något åt det, för Aimes eget bästa. På sätt och vis har det rätt. Jag såg vad som hände vid klipporna.
Jag vände mig försiktigt om och började gå till lektionen. Det värkte i hela mitt bröst att bara strunta i Aime sådär.
Jag kunde inget göra! Jag hade svurit till flockledaren att inte säga något till henne. 
Men det var min plikt att skydda henne med mitt liv. Livet är komplicerat.
 
" Aime vad har du valt för dikt att läsa upp för oss idag? " Jag vaknade till från den tråkiga svenskalektionen. 
Fan också! Mr Ross ville att vi skulle leta upp en dikt som betydde något för oss själva. Det kunde vara precis vad som helst! Vi kunde använda utav böcker, internet och filmer. Jag hade helt glömt bort!
Aime vecklade upp ett papper ur sin ficka och börjde läsa.
" There was a time I was so a fread 
to lose you, not see you again 
 
but you come back to me 
and I cant lose you again 
 
Its enough for me to be with you 
to live and finish it with you "
 
Sedan tittade hon på mig, Aimes havsblåa ögon lyste in i mina. Jag var förtrollad! Ville bara gå fram och kyssa hennes röda läppar, röra vid henne.
" Liam vad har du att läsa för oss? Liam! " Jag ryckte till, tillbaka till verkligheten. Mr Ross tittade irriterat på mig.
" Jag glömde bort!" svarade jag och tittade ner i bordet. Jag skämdes, aldrig innan har jag missat en ända läxa.
 
Det ringde ut till rast, men alla satt kvar till Mr Ross sa åt oss att gå. Han kan bli riktigt förbannad om ingen lyssnade på honom. 
"Slut för idag! Liam du har imorgon på dig att leta upp en dikt." Jag nickade och skyndade mig ut. Detta var bara för mycket för mig. Så nära att tappa kontrollen när Aime tittade på mig. 
"Andas Liam! Andas! Inte här, inte nu!" Scott röst ekade i mitt huvud. Det funkade, jag kunde andas ordentligt. Jag var lugn.
Någon petade mig i ryggen och jag vände mig snabbt om.
" Hej, Liam va?" Jag svalde rösten som var på väg upp. 
"Jag är Aime. Kan jag få prata med dig lite?"
 
 
 
Kommentarer (1)

Tyvärr..

Publicerad 2012-10-10 20:35:43 i Every heartbeat,

Har jag drabbats av skrivförlust. Jag har lite svårt att komma på nytt! Jag har kapitel redo, men de ska inte in ännu för då blir det förvirrande!
 
Men jag planerar att ett nytt kapitel ska vara uppe innan helgen :)
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 8

Publicerad 2012-10-06 22:49:57 i Every heartbeat,

Aime pov
 
"Var är jag?"
Jag öppnde försiktigt ögonlocken. Allt var suddigt, jag blev rädd. Visste inte var jag befann mig.
Jag blinkade en gång till och allt blev klarare. Jag var hemma! Hemma och hemma? Jag var tillbaka hod farmor och farfar.
" Var är Blackie? Mår hon bra?" Jag satte mig snabbt upp i sängen. För fort tydligen, hela mitt huvud bultade. 
Det kändes som hjärnan hade svullnat upp och försökte pressa sig sig ut. Jag tvingades att lägga mig ner igen.
Då märkte jag att farfar kom in i rummet, Annie stod i dörren.
" Du har fått en lätt hjärnskakning och måste vila ett par dagar. Blackie mår bra, fast hon står nu på ridskolan. Du vet att det är det rätta!"
Farfar hade rätt. Blackie skulle få det bra där, ingen rider henne mer än jag och Nina. Och hon skulle fortfarande vara min.
" Vad hände?"
Farfar ryckte till förvånt.
" Jag trodde du kunde förklara det för mig. Blackie kom tillbaka hit helt genomsvett och utan ryttare. Förstår du hur oroliga vi blev? Jag sprang genast över till Harry och frågade om de hade sett dig. Han berättade att hans söner Liam och Scott hade sett dig galoppera förbi. Du verkade upprörd, så de följde efter dig. 
En stund senare kom Scott springandes tillbaka och sa att du hade ramlat av och slagit huvudet i en sten.
Liam bar dig hela vägen från klipporna till ner hit. Vad tänkte du med? Rida utan hjälm! Du kunde ha dött! "
Jag red aldrig utan hjälm, den har jag alltid på mig. Och jag ramlade inte av. Jag hoppade av Blackie och tog av mig hjälmen innan jag satte mig vid klipporna.
Nu kom jag ihåg!
Blackie blev rädd för vargarna och rusade tillbaka till huset. Det var en brun och svart, den ene morrade åt mig så jag föll bakåt och slog i huvudet.
Jag var påväg att öppna munnen och berätta för farfar om vargarna, men svalde det.
Hur kunde Scott och Liam vara där? Jag såg dem inte! De kanske såg vargarna och skrämde iväg dem efter jag föll.
" Jag måste prata med Liam eller Scott? " Men farfar knuffade ner mig i sängen igen. 
" Du måste vila tills hjärnskakningen är över. Och sen har du utegångsförbud i tre veckor. Bara skolan, och efter det direkt hem. Du kommer få plugga, tänka mer på skolan. Ingen Blackie, Nina sköter om henne tills du är tillbaka. Och ingen Emily, Scott eller Liam! "
Farfar gav mig en besviken blick och gick ut ur rummet. Jag kastade en blick på Annie, men hon skakade på huvudet och försvann hon med.
 
Men han sa inget om att jag inte fick prata med Liam i skolan!
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 7

Publicerad 2012-10-02 18:39:53 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Jag ville bara upp till klipporna, tårarna rann. Blackie var helt dyngsur, vet inte om det var svett eller regnet som öste ner. Vi var tvugna att fortsätta galoppera, de skulle inte ta Blackie ifrån mig! Hur kan de?
Det var inget liv alls i skogen, träden viskade inte längre. Bara regnet som piskade ner från skyn, även fast blanden dämpade det lite. Det gjorde ont, men inte så ont det som skulle hända.
Vi tog oss till klipporna, jag hoppade av och satte mig ner. Den fuktiga marken blötte ner mina jeans, men jag brydde mig inte. De skulle ta Blackie ifrån mig!
 
Jag kom hem och fick se socialen sitta och prata med min farmor och farfar. "Aime kom hit här en liten stund är du snäll" sa farmor. Skulle jag äntligen få åka härifrån! Jag tog en mugg och hällde lite kaffe i den, innan jag satte mig vid bordet. Det var en kvinna och en man, kvinnan kände jag igen. Det var Mary, hon tog hand om mig och Annie efter vad som hände med mamma och pappa. De tittade på varandra och sen sa: " Låt oss få prata klart innan du har drar förhastade slutsatser. Vi tror det hade varit bäst att flytta Blackie. Bara till ridskolan 2km bort. Det finns en vuxen där, Nina som hjälper till med Blackie ett par dagar i veckan. Så att du hinner med plugget! Hon kommer fortfarande vara din. Du bestämmer över henne! Men bara för ett tag, så du hinner komma igång med allt igen. " 
Jag hade redan rest mig upp, tänkte inte lyssna mer utan bara skakade på huvudet. Brydde mig inte om att de sa till mig att sitta ner, jag måste ut härifrån så jag sprang ut till Blackie.
 
Hur tror de att jag ska kunna plugga bättre genom att ta Blackie? Är de sjuka i huvudet? Jag kan rymma med henne, bort från de människor som vill oss illa. Jag har haft Blackie i 7år! De kan bara inte göra så. Fast jag visste innerst inne att de inte skulle ge sig. De vinner på ett eller annat sätt. Men jag kommer aldrig ge upp! Jag äger fortfarande henne oavsett vad, jag ska få tillbaka henne till gården!
 
Blackie hoppade till och började trampa på stället. Vad blev hon rädd för? Jag gick dit och klappade henne försiktigt på mulen. "Såja tjejen, vad är det?" Jag tittade mig runt men såg ingenting. Det regnade för mycket!
Blackie blev bara mer och mer stressad. Det var något! Då insåg jag att det kanske var dags att rida hem?
Men precis när jag satte foten i stigbygeln så reste sig Blackie på bakbenen. Så högt att jag flög omkull! 
Och hästen stack iväg. " Blckie stanna!" Men jag visste att jag aldrig skuille hinna ikapp. Hoppas hon sprang hem!
Det var då jag såg! Där mitt framför mig stod en varg, jag vet inte riktigt vad för någon. Men större än en normalstor. Den här var kolsvart och ögonen var svarta som natten. Vargen började morra, och jag backade tveksamt.
Då dök det up en till! Fast denna var brun. Jag kände igen de där gyllenbruna ögonen! Kan det vara sant? Så likt!
Den svarta vargen började morrade ännu mer och närmade sig snabbare. Detta var säkert deras revir. Jag försökte backa ännu mer, se om det fanns någon flyktväg. Men istället fastnade min häl i en rot och jag föll bakåt. Jag gnydde till när huvudet slog i stenblocket. 
Allt jag minns är att två armar lyfte upp mig. Sen orkade jag inte hålla ögonen öppna längre, och allt blev svart!
 
 
 
 
Kommentarer (2)

Om

Min profilbild

Här kommer jag lägga ut lite stories som jag kommer på. Hoppas ni gillar dem! :D Jag kommer även när jag känner mig redo avslöja vem jag är!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela