Every heartbeat - kapitel 11
Aime pov
Liam och jag umgicks väldigt mycket efter den dagen. Vi fiskade mycket, men jag fick nästan aldrig napp.
När vi tränade förtod jag att det inte var jag som var snabb, utan det var Liam som saktade ner så jag kunde komma upp jämnsides med honom. Han följde ofta med mig till ridskolan och hjälpte till att sköta om Blackie. Men rida ville han inte! Liam tyckte Blackie var hög som ett berg.
Han fick träffa Annie och min farmor och farfar, de verkade väldigt glada att jag hade träffat ännu en "vän".
Jag fick aldrig följa med hem till Liam, det var alltid hemma hos mig som vi pluggade. Men det var jag nästan glad för, jag hade ingen lust att möta Scott igen.
Första gången jag grät framför honom var när vi satt uppe vid klipporna, med fötterna dinglande nerför stupet.
Det var underbart att titta ut över havet! Det blåste alltid häruppe, denna gången ganska kraftiga vindar så jag var tvungen att blinka hela tiden.
"Aime, kan jag få fråga dig en grej? Du behöver inte svara men jag skulle gärna vilja veta." Liam verkade beskymrad. Jag tittade förvånat på honom. Han hade nog tänkt ut detta länge, för vi hade suttit tysta där uppe i säkert en halv timme.
"Fråga på bara."
"Hur kom det sig att du flyttade hit till Seattle?"
Jag ville först inte berätta, men jag litade på Liam. Han skulle nog inte missuppfatta och döma mig.
"Det är en lång historia!"
Han tog min hand och tittade in i mina ögon.
"Jag har all tid i världen."
Jag tittade tillbaka och log.
"Jag tyckte att mamma och pappa aldrig var ute tillsammans, de hittade aldrig på något utan oss. Tillslut lyckades jag övertala dem att jag var tillräckligt gammal för att kunna var själv hemma med Annie. Så den kvällen åkte de till en resturang ca 2mil från där vi bodde. Jag minns inte var den hette.
Men de kom aldrig hem på kvällen, jag sov ingenting den natten utan bara förklarade för Annie att inget hade hänt. På morgonen dagen efter ringde poliserna på dörren och sa att mamma och pappa hade varit med om en olycka. Ingen av dem hade varit fulla, men på vägen hem mötte de en bil som körde in i deras bils sida.
Pappa tappade kontrollen över ratten, och bilden börjde sladda. Den körde nerför en backe och rakt in i ett träd. Polisen sa att båda dog direkt."
Jag kunde inte hålla tårarna borta, detta var för mycket! Jag grät och grät. Stackars Liam visste inte vad han skulle göra. Men han kramade om mig och höll mig där tills jag hade slutat gråta.
Då fortsatte jag!
"Jag och Annie hamnade till en början på ett barnhem, där ingen av oss trivdes. Jag hamnade mycket i trubbel och Annie stannade alltid inne på rummet, gick aldrig ut. Satt där på sängen, med en nalle i sitt knä med ett foto på hela familjen i sin hand. Jag ville trösta henne! Säga att de skulle komma tillbaka, att allt skulle bli som vanligt igen.
Några månader efter olyckan kom socialen och berättade att vår farmor och farfar hade fått vårnaden om oss. Så hamnade vi i Seattle."
Liam var stum, det syntes. Han kände medlidande, kanske ångrade sig att han hade frågat? Men jag tyckte att det var så skönt att äntligen har berättat det för någon.
Jag lutade mitt huvud mot Liam axel, han var en äkta vän..
