Every heartbeat - kapitel 7
Aime pov
Jag ville bara upp till klipporna, tårarna rann. Blackie var helt dyngsur, vet inte om det var svett eller regnet som öste ner. Vi var tvugna att fortsätta galoppera, de skulle inte ta Blackie ifrån mig! Hur kan de?
Det var inget liv alls i skogen, träden viskade inte längre. Bara regnet som piskade ner från skyn, även fast blanden dämpade det lite. Det gjorde ont, men inte så ont det som skulle hända.
Vi tog oss till klipporna, jag hoppade av och satte mig ner. Den fuktiga marken blötte ner mina jeans, men jag brydde mig inte. De skulle ta Blackie ifrån mig!
Jag kom hem och fick se socialen sitta och prata med min farmor och farfar. "Aime kom hit här en liten stund är du snäll" sa farmor. Skulle jag äntligen få åka härifrån! Jag tog en mugg och hällde lite kaffe i den, innan jag satte mig vid bordet. Det var en kvinna och en man, kvinnan kände jag igen. Det var Mary, hon tog hand om mig och Annie efter vad som hände med mamma och pappa. De tittade på varandra och sen sa: " Låt oss få prata klart innan du har drar förhastade slutsatser. Vi tror det hade varit bäst att flytta Blackie. Bara till ridskolan 2km bort. Det finns en vuxen där, Nina som hjälper till med Blackie ett par dagar i veckan. Så att du hinner med plugget! Hon kommer fortfarande vara din. Du bestämmer över henne! Men bara för ett tag, så du hinner komma igång med allt igen. "
Jag hade redan rest mig upp, tänkte inte lyssna mer utan bara skakade på huvudet. Brydde mig inte om att de sa till mig att sitta ner, jag måste ut härifrån så jag sprang ut till Blackie.
Hur tror de att jag ska kunna plugga bättre genom att ta Blackie? Är de sjuka i huvudet? Jag kan rymma med henne, bort från de människor som vill oss illa. Jag har haft Blackie i 7år! De kan bara inte göra så. Fast jag visste innerst inne att de inte skulle ge sig. De vinner på ett eller annat sätt. Men jag kommer aldrig ge upp! Jag äger fortfarande henne oavsett vad, jag ska få tillbaka henne till gården!
Blackie hoppade till och började trampa på stället. Vad blev hon rädd för? Jag gick dit och klappade henne försiktigt på mulen. "Såja tjejen, vad är det?" Jag tittade mig runt men såg ingenting. Det regnade för mycket!
Blackie blev bara mer och mer stressad. Det var något! Då insåg jag att det kanske var dags att rida hem?
Men precis när jag satte foten i stigbygeln så reste sig Blackie på bakbenen. Så högt att jag flög omkull!
Och hästen stack iväg. " Blckie stanna!" Men jag visste att jag aldrig skuille hinna ikapp. Hoppas hon sprang hem!
Det var då jag såg! Där mitt framför mig stod en varg, jag vet inte riktigt vad för någon. Men större än en normalstor. Den här var kolsvart och ögonen var svarta som natten. Vargen började morra, och jag backade tveksamt.
Då dök det up en till! Fast denna var brun. Jag kände igen de där gyllenbruna ögonen! Kan det vara sant? Så likt!
Den svarta vargen började morrade ännu mer och närmade sig snabbare. Detta var säkert deras revir. Jag försökte backa ännu mer, se om det fanns någon flyktväg. Men istället fastnade min häl i en rot och jag föll bakåt. Jag gnydde till när huvudet slog i stenblocket.
Allt jag minns är att två armar lyfte upp mig. Sen orkade jag inte hålla ögonen öppna längre, och allt blev svart!
