Every heartbeat - kapitel 10
Aime pov
Hur räddade mig, han var där! Det vet jag. Jag kände igen hans ögon.
" Liam, hur kunde du vara i skogen exakt samtidigt när vargarna attackerade mig? " Jag visste att han döljde något, och ville att han skulle säga det.
Men Liam tittade bara ner i marken. "Jag vet inte vad du pratar om." Varför ljög han hela tiden. Jag såg på han att det inte var sant.
"Liam! Snälla berätta, varför är det så sjukt svårt att berätta sanningen? Jag vill lära känna dig, bli din vän. Men det kan inte bli så om du ska ljuga för mig."
Men jag skulle snart få ångra att jag sa så.
Liam drog snabbt upp huvudet. "Hur jävla jobbig får du vara? Vill du verkligen veta? Ja jag var där! Jag såg dig rida förbi och du grät. Jag blev orolig och följde efter, sen såg jag vargarna gå emot dig och jag försökte jaga iväg dem. Då ramlade du och slog i huvudet. Fan, är du nöjd? Det var så viktigt, kan du lämna mig ifred nu? " Han svettades och andades tungt.
Det var lika bra att låta honom vara, så jag vände mig om och började gå mot parkeringen. Jag försökte i alla fall, försökte nå fram till honom. Men Liam är precis som sin bror! Helt omöjlig med otrevligt humör.
" Aime vänta!" Liam hade sprungit fram till mig och vred om mig så jag såg på honom.
"Förlåt. Det ska inte hända igen. Jag menade inte det jag sa, jag vill jättegärna bli din vän." Han log och hans smilgropar syntes tydligt. Då kunde jag inte låta bli att också le.
"Vill du hitta på något? Kanske ta en fika?" Fika? Seriöst Aime! Var de det bästa du kom på?
Men Liam nickade glatt.
Vi gick till ett fik Liam kände igen, många kände honom där. Han hejade på några killar där så fick gick gick fram till dem. Då såg jag Scott, han satt mellan två av killarna. När Liam började prata så ryckte jag till.
"Marvin, Larry, Rick detta är Aime. Scott känner du redan." Jag nickade, hälsade på alla killarna men när jag kom till Scott gav jag bara han en arg blick. Idiot!
Vi satte oss ner bredvid dem, jag beställde en kaffe och Liam en öl. När vi hade pratat med de andra en stund, sträckte Scott sig över bordet och viskade något i Liams öra. Jag hörde inte exakt vad han sa.
"Du vet vad pappa har sagt...skydda henne..utsätta henne för?" Liam drog sig sakta tillbaka och tänkte efter. Jag önsakde att jag kunde höra precis vad Scott sa. Men Liam bet ihop och viskade tillbaka i Scotts öra.
"Jag vet vad jag gör!" Sedan vände han sig mot mig igen och log.
Hans vackra leende, det skulle jag aldrig glömma!
