Every heartbeat - kapitel 14
Aime pov
"Jag kör dig! Gå ut så kommer jag med motorcykeln." Sen pep det till i luren.
Jag hann tänka efter i några sekunder om vad jag skulle göra. Var det bäst för Blackie att somna in? Hon lider ju så mycket.
Jag gick med tunga steg ut igenom dörren. Liam stod redan vid staketet. Jag satte mig bak på motorcykeln men la händerna bakom mig istället för att sträcka ut dem. Ingen dag för att flyga!
Vi susade förbi i trafiken. Fort gick det även fast det inte var så långt till stallet. Men jag måste få säga hejdå en sista gång, så jag bad Liam att gasa på.
Det var nästan helt tomt på parkeringsplatsen, bara en röd bil med transport stod där. De väntade på mig, att ge dem beskedet att jag går med på att de gör slut på Blackies lidande.
Jag hoppade innan Liam riktigt hunnit stanna och började springa mot ingången.
Men Liam slet tag i min arm. "Vänta jag följer med dig!." Sedan tog han min hand och så gick vi igenom stallgången. Blackies box var öppen, Nina stod där inne. Nedanför henne låg Blackie och andades tungt. Hon hade verkligen ont! Ville inte ens stå upp.
Jag visste inte vad jag skulle göra, utan satte mig ner i torven. Försiktigt lade jag handen på Blackies huvud och hon tittade in i mina ögon. Jag struntade att några tittade, just då fanns bara Blackie och jag. Hon visade upp alla våra minnen. Första gången jag preovred henne som 7åring, alla hoppträningarna, de galna galoppturerna i skogen, SM guldet vi tog för två år sedan. Jag fick uppleva farten igen, hur Blackie sög tag i hindret och frustade när hon tog i för att komma över.
Den kittliga känslan när hon flåsar mig i örat.
"Aime du måste låta mig gå. Jag orkar inte mer! Min 20års tid hos dig är slut, jag behöver komma upp till himmelen. Tiden hos dig Aime har varit den bästa. Du har tagit väl hand om mig. Jag älskar dig!"
Då kunde jag inte hålla tårarna borta längre, utan lät dem falla nerför mina kinder.
Nina böjde sig ner och kramade om mig.
"Det är dags nu, är du redo?"
Det stod en man i boxöppningen, jag visste varför han var där.
Jag nickade sakta, bara jag slapp se det. Liam visste det också för han tog min hand igen och ledde mig ut därifrån. I dörröppnigen stod Larry och Rick. vad gjorde dem här?
Då hörde jag skottet. En hög bedrövande knall. Det ekade i hela stallet. Jag ångrade mig, jag var inte redo att släppa taget. Min bästa vän! Nej..inte än. Jag vände mig om för att springa tillbaka. Det kanske finns en chans?
Men något stoppade mig, hade ett starkt grepp om mina axlar. Det var Liam.
"Nej Liam släpp mig!" Men hansläppte mig inte. Istället tog han sin hand på min haka och vred mitt huvud mot hans.
"Lyssna på mig! Det finns inget du kan göra, Blackie är borta." Nej hur kan han säga så? Det gör mig så förbannad.
"Släpp mig din idiot!" skek jag och försökte vrida mig loss. Men fler armar dök upp och greppet blev hårdare.
Jag fick nog, tog min lediga arm och drämde till den i magen på Liam. Men han rörde inte sig ur fläcken. Det gjorde mig bara ännu argare, att jag tog sats igen och slog till han på kinden.
Direkt ångrade jag mig. Hur kunde jag? Och hur kunde han bara stå där och låta mig slå honom. Tårarna fortsatte forsa nerför kinderna. Jag kände inte mina ben, behövde något att ta tag i. Då reagerade Liam.
Han tog tag lätt i mina handleder och försökte få kontakt med mig.
Jag kastade mig om famnen på honom, kunde inte andas!
