Every heartbeat - kapitel 16
Aime pov
Jag kunde inte somna den natten. Så många tankar virvlade i mitt huvud. Liams kyss, Blackie död. Så mycket att minns!
Jag har aldrig känt såhär för någon innan. Aldrig känt pirret i magen när jag ser honom och lusten efter honom när jag hör hans röst.
Allt jag tänkte på var Liam, för första gången i hela mitt liv var jag kär!
Dagen efter fick jag ett sms från Liam.
"Pappa och Scott ska iväg ikväll. Vill du komma över och kanske titta på en film?"
Jag slängde snabbt iväg "Absolut!" innan jag sprang ner till köket där farfar stod och stekte amerikanska pannkakor med blåbär. Det kanske går och muta dem?
De vände glatt sig om när jag kom springandes. Farmor såg på mig att det var något jag ville.
"Nämen vad du är glad idag då?" frågad hon och hennes smilgropar blev större.
Då kunde inte jag låta bli att skratta, men nickade stort när hon frågade. Det var då Annie lade sig i.
"Aime är kär!" sa hon och flinade. Jag tittade irriterat på henne, men kunde inte hålla mig utan brast ut i skratt igen.
Farmor tittade på mig igen och jag ryckte på axlarna.
"Kanske lite då." sa jag och blinkade med ena ögat till Annie. Då reagerade farfar.
" I vem då?" sa han och lade ifrån sig stekspaden.
"Ni känner Liam? Han som bor en bit bort på denna vägen."
Farmor och farfar nickade så jag fortsatte.
"Han har bjudit hem mig till sig ikväll. Får jag gå?"
De tittade på varandra en lång stund innan de försiktigt på mig igen. Då gav de upp och nickade.
Jag hoppade upp av lycka, stolen gungade till och föll ner med en duns. Alla blev rädda, men jag fortsatte att bara skratta. Plockade upp stolen igen och sprang tillbaka upp för trappan till mitt rum.
Öppnade garderoben för att se om det fanns något som var värt att ta på sig. Kläder slängdes hit och dit innan jag hittade min favorittröja. En enkel mörklila långärmad. Jag plockade även fram ett par slitna mörka jeans.
Två timmar senare stod jag nere i hallen och tog på mig mina svarta converce. Farfar kom ut i hallen.
"Du har med dig mobiltelefonen? Och stanna inte kvar för sent!"
Jag nickade irriterat innan jag skyndade mig ut igenom dörren. Det kände som en evighet att gå på den slingrande grusvägen som skiljde mitt hus och Liams åt.
Det hade börjat mörkna, och fullmånen trängde sig fram på himlen. Så vackert!
Liam hade hållt vad han lovade när det kom till att vi skulle vara ensamma. Hans pappas bil var borta. Undra vart de var? Men innerst inne tyckte jag det var skönt, jag hade ingen lust att hamna i konversation med Scott.
Jag tvekade lite där jag stod på verandan. Vågade jag knacka? Jag höjde handen, men tog ner den igen.
"Sluta Aime att vara en sån fegis. Du fixar det är!" försökte jag intala mig själv.
Precis när jag verkligen skulle ta mod och knacka, öppnades dörren och dä stod Liam.
Han var så perfekt! Rufsigt svart hår, hans ögon var mörkare än förut och kindbenen spändes när han såg på mig. Liam hade svarta jeans och en vit flanellskjorta på sig.
"Varför kommer du inte in Aime?" Han verkade orolig.
Då vaknade jag till, skakade försiktigt bort en hårlock som hade åkt för ögonen.
Liam öppnade dörren mer och jag steg över tröskeln.
Nyp mig! Jag var i min drömkilles hus.
