myownstoriess.blogg.se

Every heartbeat - kapitel 16

Publicerad 2012-12-16 18:07:51 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Jag kunde inte somna den natten. Så många tankar virvlade i mitt huvud. Liams kyss, Blackie död. Så mycket att minns!
Jag har aldrig känt såhär för någon innan. Aldrig känt pirret i magen när jag ser honom och lusten efter honom när jag hör hans röst.
Allt jag tänkte på var Liam, för första gången i hela mitt liv var jag kär!
 
Dagen efter fick jag ett sms från Liam.
"Pappa och Scott ska iväg ikväll. Vill du komma över och kanske titta på en film?"
Jag slängde snabbt iväg "Absolut!" innan jag sprang ner till köket där farfar stod och stekte amerikanska pannkakor med blåbär. Det kanske går och muta dem?
De vände glatt sig om när jag kom springandes. Farmor såg på mig att det var något jag ville.
"Nämen vad du är glad idag då?" frågad hon och hennes smilgropar blev större.
Då kunde inte jag låta bli att skratta, men nickade stort när hon frågade. Det var då Annie lade sig i.
"Aime är kär!" sa hon och flinade. Jag tittade irriterat på henne, men kunde inte hålla mig utan brast ut i skratt igen. 
Farmor tittade på mig igen och jag ryckte på axlarna. 
"Kanske lite då." sa jag och blinkade med ena ögat till Annie. Då reagerade farfar.
" I vem då?" sa han och lade ifrån sig stekspaden.
"Ni känner Liam? Han som bor en bit bort på denna vägen." 
Farmor och farfar nickade så jag fortsatte.
"Han har bjudit hem mig till sig ikväll. Får jag gå?"
De tittade på varandra en lång stund innan de försiktigt på mig igen. Då gav de upp och nickade.
Jag hoppade upp av lycka, stolen gungade till och föll ner med en duns. Alla blev rädda, men jag fortsatte att bara skratta. Plockade upp stolen igen och sprang tillbaka upp för trappan till mitt rum.
Öppnade garderoben för att se om det fanns något som var värt att ta på sig. Kläder slängdes hit och dit innan jag hittade min favorittröja. En enkel mörklila långärmad. Jag plockade även fram ett par slitna mörka jeans.
 
Två timmar senare stod jag nere i hallen och tog på mig mina svarta converce. Farfar kom ut i hallen.
"Du har med dig mobiltelefonen? Och stanna inte kvar för sent!"
Jag nickade irriterat innan jag skyndade mig ut igenom dörren. Det kände som en evighet att gå på den slingrande grusvägen som skiljde mitt hus och Liams åt.
Det hade börjat mörkna, och fullmånen trängde sig fram på himlen. Så vackert!
Liam hade hållt vad han lovade när det kom till att vi skulle vara ensamma. Hans pappas bil var borta. Undra vart de var? Men innerst inne tyckte jag det var skönt, jag hade ingen lust att hamna i konversation med Scott.
Jag tvekade lite där jag stod på verandan. Vågade jag knacka? Jag höjde handen, men tog ner den igen.
"Sluta Aime att vara en sån fegis. Du fixar det är!" försökte jag intala mig själv.
Precis när jag verkligen skulle ta mod och knacka, öppnades dörren och dä stod Liam.
Han var så perfekt! Rufsigt svart hår, hans ögon var mörkare än förut och kindbenen spändes när han såg på mig. Liam hade svarta jeans och en vit flanellskjorta på sig.
"Varför kommer du inte in Aime?" Han verkade orolig.
Då vaknade jag till, skakade försiktigt bort en hårlock som hade åkt för ögonen.
Liam öppnade dörren mer och jag steg över tröskeln.
Nyp mig! Jag var i min drömkilles hus.
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 15

Publicerad 2012-11-20 18:05:20 i Every heartbeat,

Liam pov
 
Det var jobbigt att se Aime så förtvivlad. 
Jag är en kille men det var riktigt läskigt! Vilken tur att Rick och Larry kom. Jag hade kunnat stoppa henne ensam. Vi fick verkligen dra ut Aime ur stallet, hela hon skakade!
Motorcykeln kunde vi inte heller ta, för hon hade kunnat hålla sig kvar.
"Rick kan du köra hem den till mig? Ställ den utanför garaget så sätter jag in den när jag kommer."
Rick var inte svår att övertala, det visste vem som helst. Så länge han fick köra.
Sen stod jag där med Aime. Hon satt i gruset med händerna om knäna. Hennes mascara hade blandats med tårarna som aldrig slutade. Men det var inte bra läge att skoja med henne! Hon var helt förstörd, vad skulle jag göra?
"Aime, kom!"
Långsamt hävde jag upp henne på fötter, lät hennes stödja på mig och så gick vi sakta förbi ridhusen. 
Ingen sa ett ord på hela den tiden det tog från stallet till Aimes hus. 
 
Jag följde henne tätt i hälarna, medans hon desperat förökte ta sig uppför trappan till hennes rum. 
Sängen knarade till när hon satte sig på den. Jag följde efter. 
Aime tog sina händer och lade dem framför ansiktet.
"Hur är det?" 
Åh vad dum du är Liam! Var de det bästa du kunde?
Aime snyftade, hon grät igen.
"Alla dör eller försvinne rrunt mig. Först mamma och pappa, nu Blackie. Vem kommer härnäst? Du? Jag kommer inte orka med att leva om du lämnar mig. Det är därför vi inte kan.." Hon tystnades och stirrade in i väggen. 
Det var droppen! Hur kunde hon säga något sånt? Om hon bara visste hur mycket jag älskade henne.
Jag tog hennes hand och flätande in den i min.
"Aime, titta på mig!"
Hon tittade rakt på mig, mötte min med tom blick. Hennes vackra havsblåa ögonfärg hade försvunnit, nu var de blnka och blodsprängda.
"Jag ska ingenstans! Hur många gånger vill du att jag ska säga det, innan du förstår? Jag kommer alltid finnas här för dig. Kan du inte ge mig en chans?"
Aime log mot mig. Då tog jag mitt tillfälle och kysste henne. Jag tryckte mina läppar mot henne. De smakade apelsin.
Då vaknade hon till liv och gled sina fingrar igenom mitt hår.
 
Hon besvarade kyssen, Aime kysste mig tillbaka!
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 14

Publicerad 2012-11-16 12:02:37 i Every heartbeat,

Aime pov
 
"Jag kör dig! Gå ut så kommer jag med motorcykeln." Sen pep det till i luren. 
Jag hann tänka efter i några sekunder om vad jag skulle göra. Var det bäst för Blackie att somna in? Hon lider ju så mycket. 
Jag gick med tunga steg ut igenom dörren. Liam stod redan vid staketet. Jag satte mig bak på motorcykeln men la händerna bakom mig istället för att sträcka ut dem. Ingen dag för att flyga! 
Vi susade förbi i trafiken. Fort gick det även fast det inte var så långt till stallet. Men jag måste få säga hejdå en sista gång, så jag bad Liam att gasa på.
 
Det var nästan helt tomt på parkeringsplatsen, bara en röd bil med transport stod där. De väntade på mig, att ge dem beskedet att jag går med på att de gör slut på Blackies lidande.
Jag hoppade innan Liam riktigt hunnit stanna och började springa mot ingången.
Men Liam slet tag i min arm. "Vänta jag följer med dig!." Sedan tog han min hand och så gick vi igenom stallgången. Blackies box var öppen, Nina stod där inne. Nedanför henne låg Blackie och andades tungt. Hon hade verkligen ont! Ville inte ens stå upp.
Jag visste inte vad jag skulle göra, utan satte mig ner i torven. Försiktigt lade jag handen på Blackies huvud och hon tittade in i mina ögon. Jag struntade att några tittade, just då fanns bara Blackie och jag. Hon visade upp alla våra minnen. Första gången jag preovred henne som 7åring, alla hoppträningarna, de galna galoppturerna i skogen, SM guldet vi tog för två år sedan. Jag fick uppleva farten igen, hur Blackie sög tag i hindret och frustade när hon tog i för att komma över. 
Den kittliga känslan när hon flåsar mig i örat. 
"Aime du måste låta mig gå. Jag orkar inte mer! Min 20års tid hos dig är slut, jag behöver komma upp till himmelen. Tiden hos dig Aime har varit den bästa. Du har tagit väl hand om mig. Jag älskar dig!"
Då kunde jag inte hålla tårarna borta längre, utan lät dem falla nerför mina kinder.
Nina böjde sig ner och kramade om mig.
"Det är dags nu, är du redo?"
Det stod en man i boxöppningen, jag visste varför han var där.
Jag nickade sakta, bara jag slapp se det. Liam visste det också för han tog min hand igen och ledde mig ut därifrån. I dörröppnigen stod Larry och Rick. vad gjorde dem här?
Då hörde jag skottet. En hög bedrövande knall. Det ekade i hela stallet. Jag ångrade mig, jag var inte redo att släppa taget. Min bästa vän! Nej..inte än. Jag vände mig om för att springa tillbaka. Det kanske finns en chans?
Men något stoppade mig, hade ett starkt grepp om mina axlar. Det var Liam.
"Nej Liam släpp mig!" Men hansläppte mig inte. Istället tog han sin hand på min haka och vred mitt huvud mot hans.
"Lyssna på mig! Det finns inget du kan göra, Blackie är borta." Nej hur kan han säga så? Det gör mig så förbannad.
"Släpp mig din idiot!" skek jag och försökte vrida mig loss. Men fler armar dök upp och greppet blev hårdare.
Jag fick nog, tog min lediga arm och drämde till den i magen på Liam. Men han rörde inte sig ur fläcken. Det gjorde mig bara ännu argare, att jag tog sats igen och slog till han på kinden. 
Direkt ångrade jag mig. Hur kunde jag? Och hur kunde han bara stå där och låta mig slå honom. Tårarna fortsatte forsa nerför kinderna. Jag kände inte mina ben, behövde något att ta tag i. Då reagerade Liam. 
Han tog tag lätt i mina handleder och försökte få kontakt med mig.
 
Jag kastade mig om famnen på honom, kunde inte andas!
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 13

Publicerad 2012-11-11 00:47:42 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Farmor, farfar och Annie skulle på bio den kvällen. Men jag fick lov att gå hem till Liam istället, de kunde honom väldigt bra vid det här laget. 
Lite nervös var jag, även fast jag visste att vi bara var vänner. Nervöst att träffa hans familj, och se hur länge jag orkade stå ut med Scott. Fick innan ett sms från Liam att Larry, Rick och deras flickvänner skulle vara där också.
 
Jag stod inne i badrummet i minst en timme, utan att riktigt göra något. Jag stod framför spegeln och stirrade på mig själv.
"Såja Aime, detta kommer gå fantastisk! Du är grym, visa det nu." Jag försökte peppa mig själv utan resultat. 
Jag tog av mig kläderna och gick in i duschen. Jag tog god tid på att frächa upp mig. Borsta tänderna om och om igen, men ville inte sminka mig för hårt. Det var ju bara en middag ellerhur? Träffa Liams pappa och hans kompisar.
 
Jag satte mig och stirrade på klockan, kunde tiden gå saktare? Framor kom in i köket och pussade mig på pannan. De skulle åka till bion! Jag följde med dem till dörren för att vinka av dem.
När jag såg deras svarta Volvo svänga runt knuten log jag för mig själv. Jag hade äntligen hittat tillbaka till mig själv igen! Vågat börja om från början. Tack vare alla underbara människor runt om mig.
 
Jag skulle precis låsa yttedörren och gå mot Liams hus när telefonen ringde. Jag gick in igen och sparkade snabbt av mig skorna. 
"Aime här!"
"Hejsan Aime. Precis dig jag ville prata med. Det handlar om Blackie!"
Det var Nina i andra tråden. Och jag hörde på hennes sorgsna röst att något hade hänt. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst och lät Nina berätta.
"Du vet att Blackie har varit sjuk till och från ett ganska långt tag nu. Men hon blir allt sämre! Du måste komma ner hit, veterinären är här och han säger att det inte finns.." 
Det tysnades. Jag fick nästan panik.
"Jag..kommer..!'' lyckades jag stamma fram.
Sedan lade jag på. Då kom jag på! Farmor och farfar är iväg, jag hinner aldrig fram till stallet i tid och jag gick eller cyklade. Hur skulle jag kunna ta mig dit?
 
Jag ringde Liam.
 
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 12

Publicerad 2012-10-31 17:57:21 i Every heartbeat,

Liam pov
 
"Jag sa ju åt dig att hålla dig borta från Aime. Hennes säkerhet går före er vänskap! Vi lovade Aimes föräldrar att hålla ett öga på henne om det skulle hände de något. Och det gjorde det! Vet du vad det betyder? De vill åt henne Liam! Och det är vår uppgift att skydda Aime. Scott har berättat att ni har blivit väldigt goda vänner?"
 
Ännu ett familjemöte jag inte orkade bry mig om.
" Du behöver inte skicka Scott för att spionera på mig. Och jag vet vad jag gör! Oroa dig inte." Jag gick fram och rufsade pappa i håret innan jag vände mig om och gick mot mitt rum. Vi bodde i ett enkelt envåningshus, så det var inga trappor att gå upp för. Innan när mamma levde så var hon brandman. Men hon råkade ut för en olycka när hon skulle rädda ett par som satt fast i en brinnande lägenhet. Mamma och två till tog risken och gick in. Men hon fastnade när en bokhylla föll över henne. De andra lyckades rädda paret och även mamma, men hon blev förlamad från midjan och neråt. Så vi skaffade detta huset och pappa har inga planer på att flytta, det påminner så mycket om henne. Det var precis så mamma ville ha det!
"Och föresten, Aime kommer på middag ikväll." Jag log ett hånflin innan jag gick in på mitt rum och smällde igen dörren. Haha ni skulle se pappas min! Jag hade aldrig trotsat honom innan, men Aime betyder tillräckligt mycket för mig att jag inte kan låta henne gå.
 
Jag tog mobilen och slog Aimes nummer. Det gick ungefär tre signaler innan jag hörde hennes röst.
"Hej Aime, det är Liam! Jag undrar om du vill komma hit och äta middag ikväll? Det är inte mer än rättvist, då vi har varit hemma hos dig hela tiden."
Aime bad mig vänta och så försvann hon. Först trodde jag att hon skulle klicka bort mig, men då hörde jag henne flåsa i luren.
"Absolut jag kommer!" Hon försökte fnittra mellan de andfåda andetagen.
"Kom hit vid klockan 8." sa jag innan jag lade mobilen på natduksbordet. Yes! 
 
Jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Två timmar hinner jag sova! 
Men precis när jag hade ställt alarmet dök Scott upp i rummet. Vad vill han nu då?
"Pappa ville att jag skulle hälsa ett par saker." Jag himlade med ögonen, kunde han inte komma själv istället för att skicka Scott.
"Han orkar inte bråka med dig igen bara. Hur som helst till saken! Vi kommer inte vara trevliga mot Aime ikväll. Pappa och jag anser att skydda henne är att befinna sig så långt bort från oss som möjligt. Vi kan inte hjälpa att du har blivit förälskad i den ända som du inte kan få." 
Jag är inte kär i Aime! Vi är vänner bara.
"Så vi kommer försöka att få Aime tycka illa om oss, så kanske hon låter oss vara ifred. För hennes egen säkerhet! Det är ju ditt egena fel att det blivit såhär. Du kunde ju inte ens hålla dig borta från Aime när hon var liten."
Nu blev jag riktigt irriterad på Scott, lämna mig ifred! Få mig inte att tappa humöret.
Men Scott verkade förstå det, gick ut ur rummet så fort jag minsta lilla skakade.
 
Jag lade mig raklång i sängen, och stirrade upp i taket. Vad hade jag satt Aime i?
 
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 11

Publicerad 2012-10-28 20:41:45 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Liam och jag umgicks väldigt mycket efter den dagen. Vi fiskade mycket, men jag fick nästan aldrig napp. 
När vi tränade förtod jag att det inte var jag som var snabb, utan det var Liam som saktade ner så jag kunde komma upp jämnsides med honom. Han följde ofta med mig till ridskolan och hjälpte till att sköta om Blackie. Men rida ville han inte! Liam tyckte Blackie var hög som ett berg.
Han fick träffa Annie och min farmor och farfar, de verkade väldigt glada att jag hade träffat ännu en "vän". 
Jag fick aldrig följa med hem till Liam, det var alltid hemma hos mig som vi pluggade. Men det var jag nästan glad för, jag hade ingen lust att möta Scott igen.
 
Första gången jag grät framför honom var när vi satt uppe vid klipporna, med fötterna dinglande nerför stupet. 
Det var underbart att titta ut över havet! Det blåste alltid häruppe, denna gången ganska kraftiga vindar så jag var tvungen att blinka hela tiden.
"Aime, kan jag få fråga dig en grej? Du behöver inte svara men jag skulle gärna vilja veta." Liam verkade beskymrad. Jag tittade förvånat på honom. Han hade nog tänkt ut detta länge, för vi hade suttit tysta där uppe i säkert en halv timme.
"Fråga på bara."
"Hur kom det sig att du flyttade hit till Seattle?" 
Jag ville först inte berätta, men jag litade på Liam. Han skulle nog inte missuppfatta och döma mig.
"Det är en lång historia!"
Han tog min hand och tittade in i mina ögon.
"Jag har all tid i världen." 
Jag tittade tillbaka och log.
"Jag tyckte att mamma och pappa aldrig var ute tillsammans, de hittade aldrig på något utan oss. Tillslut lyckades jag övertala dem att jag var tillräckligt gammal för att kunna var själv hemma med Annie. Så den kvällen åkte de till en resturang ca 2mil från där vi bodde. Jag minns inte var den hette.
Men de kom aldrig hem på kvällen, jag sov ingenting den natten utan bara förklarade för Annie att inget hade hänt. På morgonen dagen efter ringde poliserna på dörren och sa att mamma och pappa hade varit med om en olycka. Ingen av dem hade varit fulla, men på vägen hem mötte de en bil som körde in i deras bils sida. 
Pappa tappade kontrollen över ratten, och bilden börjde sladda. Den körde nerför en backe och rakt in i ett träd. Polisen sa att båda dog direkt." 
Jag kunde inte hålla tårarna borta, detta var för mycket! Jag grät och grät. Stackars Liam visste inte vad han skulle göra. Men han kramade om mig och höll mig där tills jag hade slutat gråta.
Då fortsatte jag!
"Jag och Annie hamnade till en början på ett barnhem, där ingen av oss trivdes. Jag hamnade mycket i trubbel och Annie stannade alltid inne på rummet, gick aldrig ut. Satt där på sängen, med en nalle i sitt knä med ett foto på hela familjen i sin hand. Jag ville trösta henne! Säga att de skulle komma tillbaka, att allt skulle bli som vanligt igen. 
Några månader efter olyckan kom socialen och berättade att vår farmor och farfar hade fått vårnaden om oss. Så hamnade vi i Seattle."
Liam var stum, det syntes. Han kände medlidande, kanske ångrade sig att han hade frågat? Men jag tyckte att det var så skönt att äntligen har berättat det för någon.
 
Jag lutade mitt huvud mot Liam axel, han var en äkta vän..
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 10

Publicerad 2012-10-23 18:13:13 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Hur räddade mig, han var där! Det vet jag. Jag kände igen hans ögon.
 
" Liam, hur kunde du vara i skogen exakt samtidigt när vargarna attackerade mig? " Jag visste att han döljde något, och ville att han skulle säga det.
Men Liam tittade bara ner i marken. "Jag vet inte vad du pratar om." Varför ljög han hela tiden. Jag såg på han att det inte var sant. 
"Liam! Snälla berätta, varför är det så sjukt svårt att berätta sanningen? Jag vill lära känna dig, bli din vän. Men det kan inte bli så om du ska ljuga för mig."
Men jag skulle snart få ångra att jag sa så. 
Liam drog snabbt upp huvudet. "Hur jävla jobbig får du vara? Vill du verkligen veta? Ja jag var där! Jag såg dig rida förbi och du grät. Jag blev orolig och följde efter, sen såg jag vargarna gå emot dig och jag försökte jaga iväg dem. Då ramlade du och slog i huvudet. Fan, är du nöjd? Det var så viktigt, kan du lämna mig ifred nu? " Han svettades och andades tungt. 
Det var lika bra att låta honom vara, så jag vände mig om och började gå mot parkeringen. Jag försökte i alla fall, försökte nå fram till honom. Men Liam är precis som sin bror! Helt omöjlig med otrevligt humör.
" Aime vänta!" Liam hade sprungit fram till mig och vred om mig så jag såg på honom. 
"Förlåt. Det ska inte hända igen. Jag menade inte det jag sa, jag vill jättegärna bli din vän." Han log och hans smilgropar syntes tydligt. Då kunde jag inte låta bli att också le.
"Vill du hitta på något? Kanske ta en fika?" Fika? Seriöst Aime! Var de det bästa du kom på?
Men Liam nickade glatt.
 
Vi gick till ett fik Liam kände igen, många kände honom där. Han hejade på några killar där så fick gick gick fram till dem. Då såg jag Scott, han satt mellan två av killarna. När Liam började prata så ryckte jag till.
"Marvin, Larry, Rick detta är Aime. Scott känner du redan." Jag nickade, hälsade på alla killarna men när jag kom till Scott gav jag bara han en arg blick. Idiot! 
Vi satte oss ner bredvid dem, jag beställde en kaffe och Liam en öl. När vi hade pratat med de andra en stund, sträckte Scott sig över bordet och viskade något i Liams öra. Jag hörde inte exakt vad han sa.
"Du vet vad pappa har sagt...skydda henne..utsätta henne för?" Liam drog sig sakta tillbaka och tänkte efter. Jag önsakde att jag kunde höra precis vad Scott sa. Men Liam bet ihop och viskade tillbaka i Scotts öra.
"Jag vet vad jag gör!" Sedan vände han sig mot mig igen och log.
 
Hans vackra leende, det skulle jag aldrig glömma!
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 9

Publicerad 2012-10-13 17:11:27 i Every heartbeat,

Liam pov
 
Aime misstänkte något, det såg jag.
Hon satt vid ett träd längst ner vid parkeringen och låtsades läsa Hamlet. Då och då såg jag att hon tittade upp och stirrade på mig. Jag ville gå fram till henne och säga att det hon misstänker är sant.
Men både farsan och Scott har tvingat mig att inte göra något åt det, för Aimes eget bästa. På sätt och vis har det rätt. Jag såg vad som hände vid klipporna.
Jag vände mig försiktigt om och började gå till lektionen. Det värkte i hela mitt bröst att bara strunta i Aime sådär.
Jag kunde inget göra! Jag hade svurit till flockledaren att inte säga något till henne. 
Men det var min plikt att skydda henne med mitt liv. Livet är komplicerat.
 
" Aime vad har du valt för dikt att läsa upp för oss idag? " Jag vaknade till från den tråkiga svenskalektionen. 
Fan också! Mr Ross ville att vi skulle leta upp en dikt som betydde något för oss själva. Det kunde vara precis vad som helst! Vi kunde använda utav böcker, internet och filmer. Jag hade helt glömt bort!
Aime vecklade upp ett papper ur sin ficka och börjde läsa.
" There was a time I was so a fread 
to lose you, not see you again 
 
but you come back to me 
and I cant lose you again 
 
Its enough for me to be with you 
to live and finish it with you "
 
Sedan tittade hon på mig, Aimes havsblåa ögon lyste in i mina. Jag var förtrollad! Ville bara gå fram och kyssa hennes röda läppar, röra vid henne.
" Liam vad har du att läsa för oss? Liam! " Jag ryckte till, tillbaka till verkligheten. Mr Ross tittade irriterat på mig.
" Jag glömde bort!" svarade jag och tittade ner i bordet. Jag skämdes, aldrig innan har jag missat en ända läxa.
 
Det ringde ut till rast, men alla satt kvar till Mr Ross sa åt oss att gå. Han kan bli riktigt förbannad om ingen lyssnade på honom. 
"Slut för idag! Liam du har imorgon på dig att leta upp en dikt." Jag nickade och skyndade mig ut. Detta var bara för mycket för mig. Så nära att tappa kontrollen när Aime tittade på mig. 
"Andas Liam! Andas! Inte här, inte nu!" Scott röst ekade i mitt huvud. Det funkade, jag kunde andas ordentligt. Jag var lugn.
Någon petade mig i ryggen och jag vände mig snabbt om.
" Hej, Liam va?" Jag svalde rösten som var på väg upp. 
"Jag är Aime. Kan jag få prata med dig lite?"
 
 
 
Kommentarer (1)

Tyvärr..

Publicerad 2012-10-10 20:35:43 i Every heartbeat,

Har jag drabbats av skrivförlust. Jag har lite svårt att komma på nytt! Jag har kapitel redo, men de ska inte in ännu för då blir det förvirrande!
 
Men jag planerar att ett nytt kapitel ska vara uppe innan helgen :)
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 8

Publicerad 2012-10-06 22:49:57 i Every heartbeat,

Aime pov
 
"Var är jag?"
Jag öppnde försiktigt ögonlocken. Allt var suddigt, jag blev rädd. Visste inte var jag befann mig.
Jag blinkade en gång till och allt blev klarare. Jag var hemma! Hemma och hemma? Jag var tillbaka hod farmor och farfar.
" Var är Blackie? Mår hon bra?" Jag satte mig snabbt upp i sängen. För fort tydligen, hela mitt huvud bultade. 
Det kändes som hjärnan hade svullnat upp och försökte pressa sig sig ut. Jag tvingades att lägga mig ner igen.
Då märkte jag att farfar kom in i rummet, Annie stod i dörren.
" Du har fått en lätt hjärnskakning och måste vila ett par dagar. Blackie mår bra, fast hon står nu på ridskolan. Du vet att det är det rätta!"
Farfar hade rätt. Blackie skulle få det bra där, ingen rider henne mer än jag och Nina. Och hon skulle fortfarande vara min.
" Vad hände?"
Farfar ryckte till förvånt.
" Jag trodde du kunde förklara det för mig. Blackie kom tillbaka hit helt genomsvett och utan ryttare. Förstår du hur oroliga vi blev? Jag sprang genast över till Harry och frågade om de hade sett dig. Han berättade att hans söner Liam och Scott hade sett dig galoppera förbi. Du verkade upprörd, så de följde efter dig. 
En stund senare kom Scott springandes tillbaka och sa att du hade ramlat av och slagit huvudet i en sten.
Liam bar dig hela vägen från klipporna till ner hit. Vad tänkte du med? Rida utan hjälm! Du kunde ha dött! "
Jag red aldrig utan hjälm, den har jag alltid på mig. Och jag ramlade inte av. Jag hoppade av Blackie och tog av mig hjälmen innan jag satte mig vid klipporna.
Nu kom jag ihåg!
Blackie blev rädd för vargarna och rusade tillbaka till huset. Det var en brun och svart, den ene morrade åt mig så jag föll bakåt och slog i huvudet.
Jag var påväg att öppna munnen och berätta för farfar om vargarna, men svalde det.
Hur kunde Scott och Liam vara där? Jag såg dem inte! De kanske såg vargarna och skrämde iväg dem efter jag föll.
" Jag måste prata med Liam eller Scott? " Men farfar knuffade ner mig i sängen igen. 
" Du måste vila tills hjärnskakningen är över. Och sen har du utegångsförbud i tre veckor. Bara skolan, och efter det direkt hem. Du kommer få plugga, tänka mer på skolan. Ingen Blackie, Nina sköter om henne tills du är tillbaka. Och ingen Emily, Scott eller Liam! "
Farfar gav mig en besviken blick och gick ut ur rummet. Jag kastade en blick på Annie, men hon skakade på huvudet och försvann hon med.
 
Men han sa inget om att jag inte fick prata med Liam i skolan!
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 7

Publicerad 2012-10-02 18:39:53 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Jag ville bara upp till klipporna, tårarna rann. Blackie var helt dyngsur, vet inte om det var svett eller regnet som öste ner. Vi var tvugna att fortsätta galoppera, de skulle inte ta Blackie ifrån mig! Hur kan de?
Det var inget liv alls i skogen, träden viskade inte längre. Bara regnet som piskade ner från skyn, även fast blanden dämpade det lite. Det gjorde ont, men inte så ont det som skulle hända.
Vi tog oss till klipporna, jag hoppade av och satte mig ner. Den fuktiga marken blötte ner mina jeans, men jag brydde mig inte. De skulle ta Blackie ifrån mig!
 
Jag kom hem och fick se socialen sitta och prata med min farmor och farfar. "Aime kom hit här en liten stund är du snäll" sa farmor. Skulle jag äntligen få åka härifrån! Jag tog en mugg och hällde lite kaffe i den, innan jag satte mig vid bordet. Det var en kvinna och en man, kvinnan kände jag igen. Det var Mary, hon tog hand om mig och Annie efter vad som hände med mamma och pappa. De tittade på varandra och sen sa: " Låt oss få prata klart innan du har drar förhastade slutsatser. Vi tror det hade varit bäst att flytta Blackie. Bara till ridskolan 2km bort. Det finns en vuxen där, Nina som hjälper till med Blackie ett par dagar i veckan. Så att du hinner med plugget! Hon kommer fortfarande vara din. Du bestämmer över henne! Men bara för ett tag, så du hinner komma igång med allt igen. " 
Jag hade redan rest mig upp, tänkte inte lyssna mer utan bara skakade på huvudet. Brydde mig inte om att de sa till mig att sitta ner, jag måste ut härifrån så jag sprang ut till Blackie.
 
Hur tror de att jag ska kunna plugga bättre genom att ta Blackie? Är de sjuka i huvudet? Jag kan rymma med henne, bort från de människor som vill oss illa. Jag har haft Blackie i 7år! De kan bara inte göra så. Fast jag visste innerst inne att de inte skulle ge sig. De vinner på ett eller annat sätt. Men jag kommer aldrig ge upp! Jag äger fortfarande henne oavsett vad, jag ska få tillbaka henne till gården!
 
Blackie hoppade till och började trampa på stället. Vad blev hon rädd för? Jag gick dit och klappade henne försiktigt på mulen. "Såja tjejen, vad är det?" Jag tittade mig runt men såg ingenting. Det regnade för mycket!
Blackie blev bara mer och mer stressad. Det var något! Då insåg jag att det kanske var dags att rida hem?
Men precis när jag satte foten i stigbygeln så reste sig Blackie på bakbenen. Så högt att jag flög omkull! 
Och hästen stack iväg. " Blckie stanna!" Men jag visste att jag aldrig skuille hinna ikapp. Hoppas hon sprang hem!
Det var då jag såg! Där mitt framför mig stod en varg, jag vet inte riktigt vad för någon. Men större än en normalstor. Den här var kolsvart och ögonen var svarta som natten. Vargen började morra, och jag backade tveksamt.
Då dök det up en till! Fast denna var brun. Jag kände igen de där gyllenbruna ögonen! Kan det vara sant? Så likt!
Den svarta vargen började morrade ännu mer och närmade sig snabbare. Detta var säkert deras revir. Jag försökte backa ännu mer, se om det fanns någon flyktväg. Men istället fastnade min häl i en rot och jag föll bakåt. Jag gnydde till när huvudet slog i stenblocket. 
Allt jag minns är att två armar lyfte upp mig. Sen orkade jag inte hålla ögonen öppna längre, och allt blev svart!
 
 
 
 
Kommentarer (2)

Every heartbeat - kapitel 6

Publicerad 2012-09-29 20:54:32 i Every heartbeat,

Liams pov
 
Jag ville inte skrika åt honom när Aime fanns i närheten, men det hindrade inte mig när jag kom hem. 
Det var inget vanligt syskongräl, utan värre än så. Saker flög omkring, porslin gick sönder.
Men vi kunde inte hjälpa det!
" Hon var i vägen, jag var ju tvungen att säga något för att den feta kossan skulle flytta på sig" sa Scott och drämde till en keramikkruka som stod i fönstret, vilket föll och slog i golvet. 
Han visste precis vad han skulle säg för att få mig tappa kontrollen. Att förnedra Aime!
Men jag bet ihop och höll mig lugn. Jag sparar det till en annan dag.
" Skärp dig Scott. Du kan inte låta ditt dåliga humör gå ut över andra." Så fort jag hade sagt det, fick jag ett hårt slag i ansiktet. Så hårt att jag nästan föll omkull. Det var då jag klarade mer, och gjorde ett utfall mot Scott.
Men Scott var beredd och knuffade till mig så jag slog ryggen i vårt gamla antika köksbord. 
Jag stapplade mig fram till Scott och gav honom ett slag med min knytnäve rakt på näsan. Jag kunde se direkt att den var bruten. Men det skulle läka snabbt!
Precis när vi skulle ryka ihop igen, kom pappa inrusande. "Vad i helvete håller ni på med? Nu slutar ni! Städa upp här och sedan sätt er ner. Vi ska ha ett familjemöte."
 
"Liam jag vet hur mycket Aime har betytt för dig och gör fortfarande. Och det sårar mig att se dig såhär. Men både du och jag vet att det inte skulle gå. Både mot flocket och mot Aime. Tänk om hon står i vägen en dag, då kan det hända precis samma sak som idag när du tappar kontrollen. Aime är inte som Scott! Vill du verkligen utsätta henne för något sådant? "
Självklart ville jag inte det! Men jag låtsade att jag inte lyssnade och stirrade ut igenom fönstret. Det spöregnade!
Då fick jag se Aime komma ridande förbi i full galopp på Blackie. Hon grät!
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 5

Publicerad 2012-09-25 16:11:50 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Emily var riktigt trevlig!
Hon visade mig runt, och vi satt bredvid varandra på lunchen. Jag hade inte haft så kul på evigheter!
" Berätta lite om dig själv Aime. Har du varit med om några roliga saker i ditt liv? "
Inget roligt, snarare tragedier. Oj vad skulle jag börja? Emily var så nyfiken.
" Jag flyttade hit till min farmor och farfar med min lillasyster Annie." Mer orkade jag inte säga.
" Och dina förädrar? " Hemskt vad hon frågade. Hur mycket vågade jag säga till henne? 
" De är döda!" Så nu har jag sagt det. Men snälla Emily, fråga inte mer.
" Vad hände?" Jag såg att Emily tvekade, ångrade sig över det. Men jag blundade och log. " Ehm, de..."
Skol klockan ringd. Dags för Engelska! Konstigt nog hade jag velat berätta allt för Emily. Hon var så äkta, en riktig vän.
 
Vi var redan sen till lektionen, så jag började springa igenom korridoren men Emily tät efter. Det var då jag smällde ihop med någon. Vilken krock det blev! Jag lyckas med allt på första dagen, allt ifån att ramla på plant golv till att springa in i människor.
Medans jag vacklades bakåt, stod personen kvar på exakt samma plats som för några sekunder sedan. Jag lyckades nätt och jämt hålla mig på fötter och försökte vänta ut yrseln.
Det var en lång mörk kille. Stor var han,  riktigt biffig om man säger så! 
" Oj förlåt jag såg dig inte. " Jag kunde se hur ilskan växte i honoms ögon, men han försökte behärska sig.
" Se dig för bitch! " Bitch? Kallade han mig just för det? Vilket idiot! Bara för att jag råkade spring in i honom. Snacka om kort stubin.
Det var då jag såg att de var två. Han såg exakt ut som de andra fast lite kortare. Kanske var de bröder?
Emily drog mig i armen och vi gick därifrån.
" Vilka var det där? " viskade jag i hennes öra. Emily svarade inte direkt, utan gick in i klassrummet och satte sig vid ett av träborden. Sen suckade hon och skakade på huvudet.
" Den otrevlige är Scott och den andra är Liam. De är bröder! Scott är faktiskt ett år äldre, men har fått gått om ett år pågrund av familjegrejer säger alla. Så håll dig borta från dem, de skapar bara problem. Du såg vad som hände! Scott hatar allt och alla. Och Liam förljer honom som en liten valp. Han var en underbar kille innan, men när Scott började i hans klass har det bara gått utför för dem. 
Lyssna nu på vad jag säger! Håll dig borta från dem! "
 
Jag kunde inte koncentrera mig. De där ögonen kände jag igen. Liams guldbruna ögon.
Jag hade sett demm men var?
Kommentarer (0)

Every heartbeat - kapitel 4

Publicerad 2012-09-21 13:03:45 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Här stod jag.
Min första dag på den nya skolan. Jag får blickar efter mig, men bryr mig inte.
"Bara fortsätt gå Aime!"
Vart låg biologisalen? Alla rum såg likadana ut. Jag tog upp den ihopskrynklade lappen som jag hade fått av rektorn. Sal 11b, mdn jag gick ju nyss förbi sexton och nu helt plötsligt är det sal tjugoett. Suck! Jag var redan en kvart sen..
Jag fortsatte igenom den mörkgråa korridoren. En av lamporna i taket hade gått sönder, och blinkade oavbrutet.
Även fast glovet var plant kunde jag inte undgå att snubbla.
Jag kände hur knäna skickade en signal igenom kroppen när de stötte i golvet. Pennan och mobilen for iväg!
Jag kunde riktigt höra fnissen runt om mig. De verkade tycka detta var riktigt roligt, den nya tjejen hittade inte vart hon skulle och på redan första dagen har hon gjort bort sig.
Jag satt kvar en stund, bara för att slå väck tankarna och andas ut.
" Det kunde gått värre Aime."
Jag hittade mobilen och skulle precis sträcka mig efter pennan när en annan hand hann före mig.
Jag reste mig genast upp för att skälla ut den personen som hade tagit mina grejer. Men istället räckte hon den till mig och log. 
Det var en tjej, ungefär i min ålder skulle jag tro. Fast hon var kortare, hennes långa svarta hår hängde nerför axlarna. Och hennes chockladbruna ögon var så livliga när hon väntade på att jag skulle ta emot pennan.
"Hejsan, jag heter Emily!"
 
Då kunde inte jag heller låta bli att le.
Kommentarer (1)

Every heartbeat - kapitel 3

Publicerad 2012-09-18 09:03:23 i Every heartbeat,

Liams pov
 
Det var hon! 
Hennes havsblåa ögon lyste över hela parkeringen. Det var verkligen hon.
Lite med Aime hade förändrats. Hon hade klippt att sitt långa chokladbruna hår, hennes ögonbryn och ögonfransar hade blivit mörkare. Och så klart hade Aime blivit längre, mycket längre faktiskt.
Jag kunde inte sluta titta in i hennes ögon. Hennes barnsliga uppspärrade ögon. Hon var så nervös, stod där blickstilla vid trappuppgången. Att börja tre veckor in i terminen måste vara hemskt. Men som jag minns Aime så kommer hon få det lätt. Hon är tuff, ger sig inte i första taget.
 
Om hon bara vände sig om och såg mig. Då kanske hon kunde minnas lite av mig, vi hade ju träffats. 
Jag minns exakt vilken dag, tjugotredje maj tvåtusensju. Sedan dess har jag bara iaktagit henne på avstånd.
Jag ville bara gå fram till henne, säga "hej" eller något sådant. Bara så att hon får veta att jag fanns.
Men jag kunde inte! Får hon veta vem jag är och vad jag var så kommer hon flippa ur. 
Aime undviker mig förevigt, mer än vad hon redan gör och jag kommer aldrig att nå fram till henne. 
 
Det går inte! Hon kan även bli skadad. Jag kan inte riskera det.
Kommentarer (0)

Hjälp?

Publicerad 2012-09-17 19:25:06 i Every heartbeat,

Jag tycker att Forks inte var så bra val, då jag härmar Twilight för mycket. Men jag kommer inte på något annat.

Kan ni hjälpa mig? Komma på en stad med mycket skog och regnar mycket?

Kommentarer (1)

Every heartbeat - kapitel 2

Publicerad 2012-09-16 19:46:00 i Every heartbeat,

Aime pov
 
Nu var vi här! Jag, Annie och min häst Blacki. Farmor och farfar beter sig som om inget har hänt. Det gör mig riktigt irriterad, jag kan hantera det! På Annie funkar det, hon trivs här. Men jag kan inte vara kvar här, det påminner mig för mycket när vi alla var en familj.
Så jag gick ut för att ta mig en promenad, upp i skogen här alldeles intill. Det var så tyst, så fridfullt vilket passade mig bra. Ville bara komma iväg från allting, alla beskymmer.
Jag hörde hur tallarna knarrade när viden susade förbi stammen. En och annan fågel började pipa. Jag älskade det!
Det låg ett rött litet hus i utkanten av skogen, vilket tydligen var vår närmaste granne haha. Men det verkade vara helt dött! Bara en lampa lyste i ett fönstrerna, och en motorcykel stod utanför garaget.
 
Jag fortsatte gå uppåt, mjölksyran värkte i knäna och svetten började rinna. Jag vet inte hur långt jag hade gått innan jag hittade klipporna. Det gick inte att gå längre! Jag gick och ställde mig vid kanten. Jag kunde se allt härifrån. Så vackert! Att lyssna på vattnet som slog mot klipporna. Jag sträckte ut armarna och blundade.
Kände hur vinden drog i mitt hår, jag trodde jag flög, Nej jag flög verkligen iväg. Tänk om jag kunde ta mig bortom horisonten. Seglar över himmelen med stora öppna vingar. Det goda i mig kom upp! Här kunde jag vara mig själv.

Mobilen vibrerade högt i min ficka, jag slog upp ögonen. Tillbaka till verkligheten, Annie stod det på displayen.
"Jag kommer!"
Seattle kanske inte var så hemskt som jag trodde, om jag bara hade någon att prata med.
Kommentarer (1)

Every heartbeat- kap 1

Publicerad 2012-09-12 15:01:00 i Every heartbeat,

Aime pov
 
1år har gått! 1år har gått sedan pappa och mamma körde in i det trädet. Men det var inte deras fel. Det var den idiotiska fulla busschaffören, som körde in i sidan av bilen. Pappa tappade kontrollen om ratten, åkte ner för kanten rakt in i ett träd. Båda dog omedelbart!
Jag och Aime var hemma själva den kvällen, satt i soffan och väntade på att mamma och pappa skulle komma hem.
Hur tror ni det känns när två poliser kommer in igenom dörren och berättar att ens föräldrar är döda? Värst var det nog för Annie, hon var ju bara 9år och förstod inte riktigt var mamma och pappa hade tagit vägen.
Jag lovade att jag skulle göra allt för henne, hjälpa henne igenom det.
Men vem skulle hjälpa mig?
 
Jag 15år, bor på ett elevhem med Annie. Jag gör inte mycket för att hjälpa till, de får klara sig själva. Om det inte kommer till min syster!
Men nu är socialen trött på mitt uppförande och tänker skicka mig och Annie till Birmingham där vår farmor och farfar bor, i hopp om att jag ska förändras.
Kan livet bli värre? Jag hatar regnet är uppe, har varit där över ett sommarlov när jag var yngre och jag gillade det inte alls. Helt dött!
Det bästa jag kan göra är att hålla på som jag gör, då kanske de skickar tillbaka mig hit?
 
Kommentarer (0)

Every heartbeat - prolog lite baserad på twilight

Publicerad 2012-09-11 21:30:00 i Every heartbeat,

Aime föräldrar dog i en bilolycka för 1år sedan. I hopp om att börja om ett nytt liv åker hon och sin lillsyster Annie till sin farmor och farfar i Seattle. Aime hatar det! Det regnar nästan dygnet runt, och värst av allt. Nya regler!
Hon vill inte vara kvar där, och gör allt för att komma bort därifrån. Men för Annies skull måste hon försöka..
När hon börjar skolan träffar hon Liam, en mystisk mörk kille med en mörk bakgrund. Men på något sätt har de träffats förr? Eller är det bara det Aime tror? Allt hon vet är att hela hennes liv kommer att förändras och mycket sättas på spel..
 
Låter detta bra? Vill ni att jag ska börja skriva på denna? Tror ni att den kommer bli läsvärd?
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Här kommer jag lägga ut lite stories som jag kommer på. Hoppas ni gillar dem! :D Jag kommer även när jag känner mig redo avslöja vem jag är!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela